tisdag 28 april 2009

Älskade mor...


Jag vill inte glömma,men ibland gör det ont att minnas.
Man ska aldrig ta något för givet,speciellt inte det egna livet.
Morgondagen kanske blir ett minne blott,för de som blev kvar och hade hoppats och trott,
att du skulle finnas här och vara den mamma/mormor som alltid fanns där.
Du vet kanske vem eller hur du är idag,
framtiden kan ingen förutspå,varken du eller jag.
Du är den du är nu..om 30år kanske det inte alls är du,men vad jag vet idag,just nu,är att det fattas en person jag saknar så,och det är DU!
För alltid i mitt älskade mor!

6år av saknad har gått,men sorg kan inte mätas i tid...ibland känns det mer,ibland mindre,men kärleken till dig kommer alltid förbli den samma!

Du föddes Den 8Feb-54 dog den 28April-03...49 år fick du i den här världen...3 barnbarn hade du då hunnit få,och så fanns ju Malina i magen på Lizette,men henne hann du aldrig träffa...inte heller Mirinda,Dante,Wilmer eller Lillstjärnan...
Ibland känns livet bra meningslöst och orättvist!


7 kommentarer:

  1. Kan inte ens sätta mig in i hur det skulle kännas att förlora sin mamma... :-( *styrkekramar*

    SvaraRadera
  2. Tänker på er i dag å kan inte annat säga att det är är grymt sorgligt och orättvist att förlora sina föräldrar så här!
    Kram på er!

    SvaraRadera
  3. Tack för vänliga ord och tankar,det värmer en dag som denna då man känner sig svag och verkligen ur form! ♥

    SvaraRadera
  4. Hej!
    Kanske inte rätt rubrik att läman en kommentar under, men jag vill inte smyga runt och läsa i folks bloggar utan att berätta om det. Man är ju rätt privat...
    Jag hoppas att jag får återkomma, du skriver fint!
    Mor Duktig

    SvaraRadera
  5. Hej! Fint skrivet av dig. Förstår hur du mår, livet är bra orättvist.. vad är meningen med det ibland kan man undra. Jag fick inte träffa min morfar, han dog något år innan jag föddes, å när min bror va liten..

    Hoppas allt är bra med dig iaf och att du finner styrka i hela din familj att fortsätta. Det hade din mamma velat. Hon finns ju alltid hos dig, genom dig själv och barnen. Kram från oss.

    SvaraRadera
  6. Sussi: Fast tro mig,det är INTE samma sak att mista sin morfar som sin mamma..vi förlorade vår morfar också,han blev bara 65år,men det är skillnad..
    men du har helt rätt i att hon alltid finns hos mig! Tack ♥

    SvaraRadera
  7. Måste kännas svårt, har min mamma kavr i livet tack och lov. Kan inte föreställa mig ett liv utan , men det måste väl gå antar ja.
    Kram!

    SvaraRadera