Älskade lillasyster...

Våra tankar finns hos lillasyster Lizette, vi samlar styrka och kraft för att kunna hjälpa henne genom detta helvete hon drabbats av.
Finns det nån rättvisa, så är det läge att visa det nu!
Jag ska försöka tala om för er vad det är som händer, då det självklart är många som undrar och som jag vet kan skänka henne massor med positiv energi, vilket hon är i stort behov av.

För ca 3 Månader sen, började hon känna av något i sidan av magen, något hon själv trodde var en inflammation. Det gav inte med sig. Hon tryckte och kände på det onda och upptäcker då något hårt i magen. Hon gick till husläkaren i Mörrum, som inte kunde känna det hon gjorde, och kallade det för muskelkramp och skickade hem henne med starkare smärtstillande. Efter ett par tabletter, tyckte hon det kändes värre och magkänslan sa åt henne att inte ta dom mer (vilket senare visade sig vara en helt rätt känsla).
Några dagar därefter känner även vi "knölen" och hon åker då till samariten på drop-in tid. sköterskan  säger att detta kräver en nogrannare undersökning, så hon får komma tillbaka dagen efter för att träffa läkaren ....

Man tar prover, hon skickas på ultraljud och där får hon reda på att något inte stämmer. På skärmen får hon se en stor tumör ...
dagen innan ultraljudet har hon börjat få problem med att äta och känt sig illamående ..
Dagen innan julafton när vi alla ska träffas för att fira jul, hamnar Liz på akuten, hon har då fortfarande inte kunnat äta och bara kräker. Hon får göra en datortomografi, där de kan konstatera att det inte handlar om nån cysta, broskknöl eller annat än en tumör med okänt innehåll.
Hon läggs in på avd 49 i K-krona.
Hon blir sämre och sämre, man skickar henne på magnetröntgen, men blir inte mycket klokare för det. Liz fortsätter kräka och hon har ont.
Det är inte vår lillasyster vi ser när vi hälsar på henne, något har tagit över hennes kropp ... det är en fruktansvärt smärtsam syn och upplevelse. Till slut orkar hon knappt prata längre, hon bara sover o kräker...
Läkaren kommer fram till att de inte kan reda i det hela, att det handlar om något ovanligt och kontaktar Lund. Aldrig förr har man hatat dessa röda dagar och helger som nu. Allt tar sån tid, känns som en evighet och Lizette försvinner mer och mer ...

Här nånstans hamnar vi alla nära i en dimma, känner oss så maktlösa och frustrerade. Att lita på läkare är inget som kommer naturligt efter allt vi fått gå igenom...

De försöker koppla in en kurator till Liz, men hon vill inte, vi blir lovade ett anhörigsamtal som aldrig blir av, det är en massa hyschande omkring oss och vi får en känsla av att all sjukvårdspersonal sitter inne med mer info än vad de vill säga. Vid nåt tillfälle kommer en läkare och berätta för Liz att "tumören kan vara godartad, men allt tyder på att den är elakartad" ...
Man vet inget om tumören, men det kan han kläcka ur sig tydligen!!
Man sätter in lugnande till Liz ...

Hon får åka hem för miljöombyte och börja sakta återfå krafter. Till slut piggnar hon till och vi börja få tillbaka vår goa lillasyster ... vi andas ut ett tag ...

Läkaren ringer och berätta att de i Lund nu tagit sig an hennes fall och att de har en plan och att det kommer gå snabbt nu ... äntligen tänker vi!
Planen är att hon ska ta vävnadsprov och njurfunktionstest i Lund, ta bort tumören, men för att kunna få bort den får hon räkna med att hennes ena njure plockas bort.
Liz är vid detta lag bara glad att de har en plan och att tumören ska bort, fort!

I ca 2 dagar var hon "tillbaka", med hjälp av sobril 3ggr/dag.
När hon äntligen börjat få en liten glimt av ro i kroppen, kommer nästa smäll...
Hon får en fruktansvärd smärta, kan knappt röra sig och syster Anna kör då in henne till akuten. Liz förklarar det som att det kändes som nåt gick sönder i henne. Efter läkaren undersökt henne, skickas hon med ambulans tillbaka till K-krona. Där ligger hon nu, fullproppad med starka smärtlindrande preparat i sprutform och via blodet. Smärtplåster har hon också. Hon kräker och kan inte äta, kan knappt stå upp och kissa gör hon knappt heller. De kollar henne med bladderscan för att vara redo att hjälpa henne om det är för mycket i blåsan. De har satt in näringsdropp och nu väntar vi IGEN!

Vi har haft lite kontakt med ansvarig sjuksköterska och förklarat för henne att vi vill få Liz till Lund snabbast möjligt. Men nu är vi där igen... förbannade helger!!!

Hon har nu också fått feber och urinprovet visade på socker och vita blodkroppar.

Nu är vi i dimman igen, allt känns så overkligt ...
Tusen miljoner frågor som ingen verka kunna svara på,
en lillasyster som bara bli sämre o sämre
att stå o stampa totalt maktlös...

Håll ut, bara några dagar till sen ska den bort, den nedrans tumören!!!

Snart älskade systeryster, snart blir du frisk igen, snart är du tillbaka.
Du är så stark och din kämpaglöd kommer aldrig slockna, det ska vi se till!!
Du är inte ensam, tvärtom, du har så många fina människor omkring dig, som bryr sig om dig, som tänker på dig och som stöttar och kämpar med  dig hela vägen ♥