My story...

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

Torsdagen den 28Maj/Utdrag från bloggen:

Jag har i princip gått i ide om ni undrar..gick o la mig för..äh..X antal timmar sen...
Det var så här dagen började...jag var trött...tröttare än vanligt,trött på ett annat sätt...men det var kanske inte så konstigt,jag var ju inne på min 12:e dag på övertid och det visade sig både med fysiska och psykiska symptom..
Denna dag kände jag dock ett slags lugn komma över mig,som om jag liksom släppte all frustration,all irritation..alla känslor,jag tillät mig själv att bara vara..
Sov flera timmar,uppe en stund,men kände av extrema hugg mellan benen (som om någon tagit en kniv och kört upp mellan benen för att sen bara vrida till),som gjorde att jag skrek ut AJ högt och tydligt flera gånger...
Fram mot eftermiddagen låste jag och Kiana in oss på ovanvåningen med Popcornmannen Poppe-boken och efter vi läst klart ville hon rita i den...vilket hon gjorde medans hon satt i vår säng..och jag somnade som en stock!...vaknade nån timme senare,kände mig "lost".
Efter ungarna kommit i säng,satt jag vid datorn en stund..kände att jag började frossa som en tok..och blev extremt sugen på en daimglass samtidigt (?)...började väl känna av lite molande värk i rygg och mage..ungefär som att du sätter TENS-apparat på låg nivå...
Tittar ut genom fönstret..och får syn på det här:


Jag känner nåt alldeles speciellt i kroppen...en KÄNSLA som säger att det DÄR,det är ett tecken!
Så jag ber Oscar titta ut,säger sen:
-"Skit i storken,regnbågen duger bra!...Det ser ut som om du kanske får en alldeles speciell födelsedagspresent ändå"...kortet är taget kl.21.10..
Ber honom sedan..med en äkta självsäkerhet ta en sista magbild innan det är dax..och den är här:

Jag stannar uppe ett tag till,men känner att det onda börjar kännas mer,så jag bestämmer mig för att köra Lägga-mig-ner-tricket för att se om det går över...jag hinner inte ligga ner många minuter förrens jag känner att värkarna både ökar i styrka och kommer regelbundet klockan är då 23.15,så jag "springer" ner till Oscar och säger
-"Timern"
Han tittar på mig,flinar lite sött och nervöst och så börjar vi..klockan är då ca.23.40...och de kommer med 4 minuters mellanrum direkt..känner att det trappas upp mer och mer och paniken kryper ifatt mig...hittar ingen bra ställning,så jag irrar mest omkring..påminner mig själv högt och tydligt att andas och inte få panik...det hjälper!...ber Oscar ringa Tina..ingen mening att vänta..nu är det allvar...och det går snabbt!
Ställer mig i duschen och Oscar ringer förlossningen...
väl inne i duschen känner jag att det är tätt mellan värkarna...
30minuter senare är hela patrullen på plats..Liz (som kört),Tina,Tedde och Duffy (vovven)...jag försöker prata mellan värkarna men befinner mig inne i dimman..jag hör Liz säga att jag andas jättebra..det peppar mig..jag hör också henne säga att det var inte långt mellan värkarna...tar mig ut i bilen och kl.är då 00.40...bilfärden tar normalt sett 30min...jag försöker att inte flyga ut genom bilen..försöker hålla mig på plats och andas,men nu gör det jäkligt ont...sen vi stack hemifrån kommer värkarna med 2 1/2min emellan...det blir några värkar under färden..
Vi tar oss upp på förlossningen och jag blir hängandes över en säng i korridoren med spypåsen i högsta hugg...och nu börjar jag spy!
Kommer in till rummet..de koppla på CTG,men den får inte vara där många minuter..jag slänger mig på klockan och säger att det här går inte..jag måste kissa och kan inte sitta stilla så här!...
När jag kommer ut från toan vill hon undersöka mig..och blir förvånad..säger:
"Oj... tappen helt utplånad..och du är...du är..öppen 7-8...ja 8cm."..så ler dom...och säger båda 2 att jag har varit jätteduktig och att det var tur vi kom in som vi gjorde...
sen får jag lustgas..klockan är då 01.31...känns skönt,jag är överlycklig att jag är öppen så mycket som 8cm...stolt känner jag mig..att jag klarat så mycket på egen hand..hade jag aldrig trott om mig själv..att jag satt inne med den styrkan :-)
Kl.01.50 känner jag ett sånt tryck att det känns som om hela jag håller på att explodera..och i samma veva säger de att de ska ta hål på hinnorna så vattnet går...skönt kommer jag ihåg att jag tänker...
Mekoniumfärgat fostervatten avgår..tror jag det..med den stressen..... !
direkt därefter säger hon att det är bara att krysta när jag känner för det...och direkt hon sagt det börjar jag!
Jag känner att jag har mer kontroll över krystvärkarna denna gången jämfört med de andra och jag hanterar dom bättre...asmallig för att jag inte skriker denna gång (de andra gångerna har jag gapat mig hes)..utan använder kraften att bara krysta...det funkar utmärkt och jag känner hur mycket nytta varje krystning gör!
Kl.02.11 Fredagen den 29Maj glider hon ut...upp på min mage,den känslan går inte beskriva...det går bara inte..men jag känner mig iallafall lättad att det är över,lättad när jag ser och får höra att allt är okej (även om hon hade lite problem att skrika först pga lite grejs i lungorna..men efter lite massage lät det bättre)....jag lyfter upp henne för att kolla kön..och vänder mig till Oscar och säger:
"Det är en flicka Oscar!"
Lika förvånad som mig säger han (tittandes på barnmorskan)
"Är det?"
Varpå hon svarar:
"Jag vet inte,har inte kollat"
Jag säger att jag nog får kolla igen...och det gör jag..och det är fortfarande VÄRLDENS SÖTASTE LILLA SESSA som kommit till oss...
Massor av mörkt hår 4240g tung och 51cm lång..med mammas läppar,pappas haka,storasysters öron och storebrors minspel,blev hon en alldeles perfekt mix av oss allihopa! Älskade lilla ♥ ... envis som synden kom du så till slut på Bf+13 och pappa Oscar fick den bästa födelsedagspresenten man kan tänka sig,inget kan slå det nånsin!