Pojkar VS flickor...

Jag tror bestämt att det där "stackars-mig-jag-är-så-sjuk syndromet" är en medfödd åkomma ... för POJKAR!
Här hemma märks det tydligt. Dante orkar inte ens stå på sina ben när han har feber, orkar inte ta glaset med vatten som står mitt framför näsan på honom, han skriker och gnäller om hur sjuk han är väldigt ofta och det är SÅÅÅ synd om honom.
Sen har vi tjejerna i familjen, klagar de ÄR de sjuka, och då menar jag mer än bara ett virus i kroppen, då handlar det om migrän, halsfluss, svinkoppor, vattkoppor eller lunginflammation tex.
Sen har vi då den stora pojken i huset, som seriöst tycker vi ska springa till Vårdcentalen på kontroller med barnen betydligt snabbare än mig, som ger en "mördarblickar" och "du är världens sämsta mamma-blickar" om jag inte åkt dit för att Lill-killen faktiskt varit väldigt pigg ändå och inte haft mer än 37.8 graders feber under dagen, för att sedan stiga till 39.6 precis i samma veva som han kommer hem från jobbet! (och visst TROR han på vad jag säger... NOT)
Jag är övertygad... det där med pojkar/killar/män/gubbar och smärtor eller sjukdomar hör inte ihop och filosofin att "varför lida i onödan när man kan stoppa i sig värktabletter hela tiden-teorin" gör mig galet irriterad!
Lite måste väl kroppen få jobba själv eller?
..........................................................................................................................................................................
Jag drömmer mig bort till en solig strand, kall öl i handen och ljudet av skvalpande vågor. Helt själv ligger jag där och känner mig fullkomligt avslappnad ................

- BRYT!!!!!
Verkligheten skriker :

- "MAMMA, jag är så sjuk, jag har så ont, hon gör si och hon gör så...MAMMA!!!!!!!!"

*SUCK*