Jag trodde mitt hjärta skulle gå sönder i tusen bitar. Där satt du ... min vän från förr, min vackra vän som alltid strålade som solen och spred värme och kärlek till alla omkring dig. Där satt du i nån slags gemenskap som du inte alls passade in i, på parkbänken vid ån. Just den ökända parkbänken jag aldrig i livet trodde du skulle sitta på. Ditt huvud hängde nästan i marken, ditt hår var slitet och blicken borta. Jag såg direkt att det var du, jag hälsade och förstod att du visste att det var jag. Helst av allt ville jag bara slita dig därifrån, för alltid bort från det helvetet du hamnat i av någon anledning. Jag jobbade den dagen, kunde inte göra någonting alls. Jag vill bara krama dig hårt, lyssna på din berättelse och sedan påminna dig om vem du egentligen är!
Jag drömde om dig inatt, du och jag befann oss i din lilla lägenhet. Jag ville avgifta dig, rädda dig från det onda. I 3 dagar satt vi där, du skakade, du skrek, du grät, du fick andnöd men jag släppte aldrig taget om dig. Du kom tillbaka, du fick hjälp och jag var med dig hela resan. Den underbara du kom tillbaka, starkare än någonsin. Du såg livet i färger och älskade alla lukter omkring dig.
Just nu ser jag bara bilden från parkbänken framför mig, kan inte släppa den, kan inte släppa dig!
Nästa gång jag ser dig, hoppas jag få en liten stund tillsammans med dig, varje sekund räknas och är betydelsefull min vän ♥
Välkommen till MOOSAN!
Är inne och läser på din blogg då och då :)! Måste säga att du skriver väldigt bra och denna texten visade verkligen vilken fin människa du är! //Kusin Sara
SvaraRaderaTack min fina kusin! ♥
SvaraRadera