Min Storebror....

Så här är det...
Vi har en storebror, han heter Pierre och är 41 år gammal. Det är väl egentligen allt jag vet om honom. Ibland tänker jag väldigt mycket på honom och till och från är jag galet förbannad på honom.
När jag var 10 år, var jag på en marknad med Mamma, hon pekade då på en kille i folkmassan och sa att det där är din storebror, gå fram och hälsa på honom om du vill. Det gjorde jag, gick fram och sa :
-"Hej, jag heter Jennie och du är min storebror"..
Han tittade på mig med sina klarblåa ögon och långa blonda hår och svarade:
-" Nej min vän, jag har inga syskon"...
Många år efter detta försökte min Pappa få kontakt med honom, försökte få honom att komma och träffa oss, det var nära men han kom aldrig.
Därefter har även mina andra systrar försökt, men hans Mamma sätter stopp för det hela, hon vill inte berätta hur vi kan få tag på honom, hon vill inte att vi ska finnas i hans liv. Jag har förstått att hans liv varit allt annat än perfekt och att han suttit i fängelse, men vad jag inte kan förstå är VARFÖR han inte vill träffa oss??
Våra barn har en Morbror, jag har en Storebror och det gör så ont i mig att han väljer bort oss. Han dök inte heller upp på Pappas begravning och jag kan inte hjälpa att tänka att han måste ha tusen tankar och frågor om vår Pappa, det vore väl konstigt annars?
Jag önskar inget hellre än att han sväljer sin stolthet och tar kontakt med oss, han vet att vi finns, han vet att VI vill ...
Jag saknar min Storebror trots att jag aldrig fått lära känna honom!
Undrar om han tänker på oss ibland?