Fortsättning följer...

Idag fick det bli ytterligare ett besök hos doktorn, då jag fortfarande inte känner mig okej. Blodprovet var ok idag, vilket betyder att antibiotikan har hjälpt mot min njurbäckeninfektion. Däremot var urinprovet inget vidare, det visade på fördubblat antal vita blodkroppar sen i lördags, vilket då innebär att jag fortfarande har urinvägsinfektionen kvar. Läkaren kliade sig i huvudet och kunde inte riktigt förstå varför en så stark antibiotika inte tagit väck detta. Han bytte nu penicillin IGEN, skickade urinen på odling IGEN och misstänker liksom jag, att det ÄVEN handlar om njursten, eftersom jag har ont ännu och han märkte det när han tryckte och "bankade" på mig. En remiss är skickad för röntgen av njurarna och ett blodprov taget för att kolla hur det stå till med njurfunktionen. Jag ska nu knapra diklofenak, eftersom det ska hjälpa mot njurstenssmärta, dricka mycket vatten och ha koll på om de eventuella stenarna kommer ut av sig själva i väntan på röntgen. Tröttsamt och lite oroväckande det här ...

För att tala om något helt annat, är nu alla barnens utvecklingssamtal avklarade och de sköter sig exemplariskt alla 3 :-)
och för att ytterligare byta samtalsämne, kan jag tala om att jag idag fick min första parkeringsbot (helt o hållet Oscars fel), då jag skulle hämta ut mina mediciner. SUCK!

Njurbäckeninfektion...

Jag försöker kämpa emot sjukdomar o elände som drabbar mig, men det går väl sisådär!
Bakterierna från UVI:n, lyckades tydligen vandra upp till njurarna och vad jag själv trodde var njursten visade sig vara en njurbäckeninfektion!
Det bara flög på mig när jag var på jobbet i lördags, började må illa, kallsvettas och med en obehaglig smärta i vänster njure. Min kollega märkte direkt att jag mådde dåligt (trots att jag verkligen försökte dölja det) och skickade in mig till kontoret för att ringa rådgivningen. Där var det dock 30 min väntetid, så jag la på. Hamnade dock på jourcentralen till slut och nu går jag då på antibiotika i 10 dagar. Detta varvar jag med alvedon och det funkar bra ... stundvis. Envis som jag är, åkte jag ändå till jobbet imorse, skulle ju bara jobba 3 1/2 h, som sedan blev utökat till 7.45h. Det var lite mer än vad kroppen klarade av och än en gång var det min kollega som fick säga åt mig på skarpen att åka hem och stanna där några dagar för att kurera mig.
Nu protesterar jag inte längre, smärtan vann för denna gång och jag kommer nu hålla mig hemma, iallafall tills på Fredag, för då jäkla ska jag vara återställd!
Jag vet inte när det är tänkt att det ska sluta göra ont, men just nu sitter jag här och ha JÄKLIGT ont. Illa mår jag också och svag som attans är jag :-(
Vilket elände....

Julklappsidè....

Jag funderar ...
Kanske en alldeles egen mobiltelefon vore en bra julklapp till Lill-Sessan?
Hon verkar helt klart mogen för det...
Jodå, imorse visade hon upp sina färdigheter på riktigt, då hon (i smyg) tog min mobil, lyckades låsa upp den, hitta musikspelaren på den och sätta igång nån låt jag inte visste att jag hade (tanken var tydligen att hon skulle hitta en Pippi-video), samtidigt som hon också skickar ett sms till sin kära Pappa (som befann sig i badrummet) med texten: "Abbabb".
Så visst måste hon väl ändå vara redo för en EGEN mobil? ;-D

Ps. Om någon därute fått nåt "skumt" sms från mig, kan det vara så, att det är min egna lilla sekreterare som varit i farten, så tills hon får en egen mobil och kan lägga in sina egna kontakter, får ni helt enkelt ha överseende. Är ni osäkra på om sms:en faktiskt kommer från mig, hör av er!
Ps igen... har hon skickat sms till någon av mina chefer, hoppas jag på siffror istället för bokstäver..höga siffror som kan tolkas som ett förslag till lönelyft inför år 2012 ;-)

Dante på träning...

Så var den efterlängtade Torsdagen åter här för Lill-prinsen, då det var dags för fotbollsträningen ;-)
Han tycker verkligen det är roligt och hänger med alldeles utmärkt trots att han är yngst av alla!
Idag avslutades träningen med att spela match ... barnen mot föräldrarna och det var populärt. 3-1 till barnen blev resultatet och självklart (fast inte meningen) var det jag som stod för målet av föräldrarna...oups :-D

Gråa dagar....

Höst/vinter depressionen är kommen, förhoppningsvis inte för att stanna, men det är jobbigt nu!
Jag går med en ständig trötthetskänsla i kroppen, energin går på sparläge, alla ljud omkring mig upplevs som kraftiga explosioner. Panikångestattacker kommer tillbaka i en sådan hast att jag inte hinna stoppa dom. 2 års terapi för att lära mig hantera det, känns som bortblåst.
Kroppsliga symtom som yrsel, hjärtklappning, exsem och öronvärk plågar min vardag emellanåt. Jag är tacksam för att jag får jobba, för då är jag koncentrerad och fokuserad på arbetet och "slipper" känna av mitt eget mående för mycket.
Jag ska nog ta mig igenom detta också, men just nu känns det jobbigt!