Hyrbilen...

Nu har vi varit och hämtat en hyrbil, kan ju inte sitta här och uggla i evigheter heller, och nu har det snart gått 2 veckor sen olyckan och vi har ju trots allt en hyrbilsförsäkring ;-)
Har fortfarande inte hört nåt om min bil, förrutom de rykten som går om att även den kommer att hamna på skroten...

Lördagen i ett nötskal....

Lill-Prinsen piggnade till väldigt snabbt igår och var snabbt på benen för att leka. Han klagade inte längre på ont i öronen, han kände sig i form för att gå på bio sa han!
Vi hämtade upp syster Anna som hade Vilja o Mirinda med sig. Första gången även för Mirinda på bio :-)
Halvvägs in i filmen kan man höra Dante högt och tydligt säga:
-" Denna filmen är TRÅKIG"!!
(Fast det tyckte han egentligen inte ;-D)
Det gick jättebra på deras biopremiär, förrutom att Dante blev dålig igen vid slutet av filmen, och på vägen hem blev han jätteledsen för att han mådde så dåligt!
Kiana stannade kvar hos Vilja, Dante intog soffläge och jag stack till jobbet några timmar.
Vid 20.45 gav vi Dante en dos alvedon och sen blev det sängen. Några timmar därefter ligger han och yrar, så vi tar tempen som visar på 39.8 grader.Det fick bli en kall handduk på pannan, 1 supp Panodil och ett täcke som ersattes med ett påslakan. Han klagar mycket på sina ben, att det känns som han får "stötar" i benen och ibland kan han inte ens gå själv. Han har ännu inte kommit ur sängen, vill sova lite mer heter det :-(
Oscar gick upp med Kaili imorse, men ligger nu med migrän....
Underbara helger vi har ... NOT!!!

Skynda långsamt?

Nu har barnen inte varit på dagis på ett par veckor, men idag äntligen var det dags!
Det här med flytten till nya förskolan kom väldigt plötsligt för Dante, och det har märkts på honom att han varit lite orolig inför det hela, speciellt att inte få vara tillsammans med Lillasyster längre...
Idag var sista dagen på Solvändan, men den varade inte längre än ett par timmar, då de ringde o sa att han låg utslagen i soffan med över 39 graders feber och ont i öronen.
När vi skulle gå, sa hans inskolningsfröken att hon kommer sakna honom, och då brast han ut i gråt och bara tjöt rätt ut :-(
Det har kanske gått lite för snabbt det här känner jag, men det fanns inget annat att välja på tyvärr!
Biobesöket får såklart vänta för hans del, stackars Lill-Prinsen min!!
Oscar och Kiana är nu iväg på en prova-på-dag i Bordtennis och när de kommer hem, sticker jag o Kiana på bio och ikväll väntar jobbet för min del.

Nytt på G....

På Fredag har jag bokat in biobesök med Kiana o Dante. Det kommer bli första gången Lill-Prinsen går på bio. Vi ska se "Trassel" och Dante längtar halvt ihjäl sig fast han egentligen inte vet vad han längtar till ;-D
Första gången Kiana var på bio kommer jag så väl ihåg, det var nån vecka efter hennes 3-årsdag och då var det "Heffaklumpen" hon såg ... vad tiden går snabbt!

På Måndag flyttas Dante över till en tillfälligt öppnad förskola, som kommer att fungera som ett utedagis. Det fick bli så då det råder akut brist på platser till de nya små som ska in nu i Mars. Det kommer säkert bli bra, men han blev ganska ledsen då han förstod att Kaili inte komma följa med honom!
Ikväll ska vi dit på öppet hus för att se vad han har att vänta...

Eländet fortsätter...

I Fredags kväll hände nåt i mitt huvud ... helt plötsligt kändes det som om någon tryckt in en 50 kilos tung sten i mitt bakhuvud och det strålade ner i nacken. Jag kunde inte sova och det hela blev bara värre under dagen. Till slut kunde jag varken sitta, stå, gå, prata eller andas riktigt. Jag hade då provat med dusch, värktabletter x flera, massage, halsduk ... INGET hjälpte. Jag ringde till slut till rådgivningen som tyckte jag skulle in till akuten. Min älskade vän Sofie följde med mig in och då var det inte mycket med mig...
Vi fick träffa en läkare snabbt som skickade mig till röntgen av huvud och nacke efter de tagit prover. Sen väntade vi och under tiden började värktabletten jag stoppat i mig innan vi åkte att hjälpa. De skulle gjort en Lumbalpunktion om röntgen inte visade nåt, men eftersom det kändes bättre gav de mig 2 st Citodon o sen fick vi vänta 45 min...
Totalt 5h senare bestämdes det att vi skulle hem, då allt var under kontroll, men med order om att jag skulle tillbaka om jag började kräka, få tilltagande smärtor eller feber.
Jag hann vara hemma i 2 h innan jag började kräka och den värsta smärtan var tillbaka!
Jag skrek av smärta och trodde på fullt allvar min sista stund var kommen. Oscar ringde akuten o de tyckte såklart vi skulle tillbaka, men jag var helt slut och stoppade istället i mig Diklofenak och panodilx2... efter en lång stund kunde jag lägga huvudet på kudden i soffan o lyckades somna. Då hör jag hur Kiana kräker ... migrän (vilket inte är konstigt med tanke på hur orolig hon var av att se mig så dålig). Sen har jag bedövat mig med tabletter sen imorse o nu känns det mycket bättre i bakhuvudet, men jag är för övrigt drogad.
Smärtan jag hade var fruktansvärd och vid nåt tillfälle kändes det som om jag bara ville slita av huvudet o lägga det vid sidan av kroppen.
Röntgen gjorde de för att utesluta blödning och Lumbalpunktionen de skulle gjort var för att kolla hjärnhinneinflammation....
Jag är livrädd att smärtan ska flyga på mig igen ...

Olycksåret....

Det hände en olycka häromdagen ... Oscar krockade med alla barnen i bilen. Barnen är okej, men Oscar har ont i nacke, rygg o huvud. Igår var vi alla hos läkaren och hon var ändå positiv och förväntade sig inga framtida men, utan bara muskelvärk i 2 v nåt. Hon tyckte ändå att han skulle röntgas, så där befinner han sig just nu. Det blev såklart ett trauma för barnen även om det gick bra, och Dante bearbetar det i leken och i sömnen.
Värre är det med bilarna... den andra förarens bil fick skrotas och vår är på verkstaden, och de vet ännu inte hur de ska fixa den, det får jag mer besked om på Onsdag. Jag är glad att den var helförsäkrad!
Andra tråkigheter har hänt efter det, men inget jag går in på här, men jag kan bara tala om att jag är TOTALT utmattad just nu, och jag är absolut inne i dimman!

går på sparlåga....

Börjat tappa blogglusten, känns inte som om jag har så mycket att säga. Har hamnat i en deppighetsperiod och det vill ingen läsa om. Allting känns allmänt trist, JAG känner mig trist!
Förhoppningsvis vänder det snart, det måste det!
All min kraft och ork (det lilla jag har) sparar jag därför till mina barn och mitt eget välmående för tillfället!
Kram på er...

Så här ligger det till...

Dante o Kaili är sjuka, för Dantes del började det lite smått med snuva och hosta i Lördags kväll, som därefter bara blivit värre och värre. Hostan är värst, han hostar tills han kräker flera gånger om dagen. Igår blev jag lite rädd att det kunde handla om lunginflammation, då han klagade på att han hade ont i ena bröstet, hade väldigt svårt för att andas och låg på en andningsfrekvens på 32 andetag/minut. Han hade också ett snarkande, rosslande ljud och febern har varit hög, 40 grader som mest. Tanken var att jag skulle ta in honom för koll idag, men efter att ha fått 2 doser hostmedicin med 4 h mellanrum igår kväll, somnade han i soffan med mig och sov genom natten utan hosta och han var feberfri på morgonen.
Kaili har ungefär samma sak, men hostan är mildare för hennes del. Däremot blir hon väldigt påverkad i allmäntillståndet även då febern bara visade 38 grader idag. Hon lyckades t.om somna stående idag efter att ha sprungit några rundor.

Festen i Lördags var helt perfekt!!
God mat, trevligt sällskap, roliga lekar och helt plötsligt var kl. 03.00 och vi drog oss hemåt!
Bilder kommer .....

Snart så...

Tålamod ... snart kommer lite info från Moosans liv, men just nu är jag så trött efter 3 sömnlösa nätter att hjärnan hamnat i dvala. Återkommer!

Fredagsmys i ny variant...

Ikväll testade vi nåt nytt till Fredagsmyset, det lär inte vara sista gången det hamnar på bordet precis ;-)
Faktiskt riktigt gott, som tillbehör hade vi pommes, lök, tomat och majs utöver det ni ser på bilden alltså!

Fredagsdeppet...

Det är tur ni inte kan se mig nu, ser ut som skatan från helvetet. Seriöst måste jag på något sätt ta mig ur denna "kris" eller vad man nu kan tänkas kalla det, jag blir rädd för mig själv och framför allt rädd för att hamna där jag en gång varit. Jag vill ta mig upp, inte sjunka till botten. Jag är övertygad om att allt kommer kännas lite lättare när våren kommer, så snälla håll tummarna på att den kommer tidigt i år, för jag har varken tid eller lust att behöva söka psykhjälp!
Nu ska jag övertala mig själv om att inte bry mig om småsaker eller barnsliga provokationer från folk, jag ska bara försöka överleva.. en dag i taget och försöka suga åt mig endast det positiva omkring mig och hålla mig i närheten av människor som vill mig väl på riktigt!(och jag vet att de finns, också vilka de är)
Imorgon blir det FEST och gissa vad vi längtar nu!!! :-))
Trevlig Fredag!!
Puss o kram

Ja eller nej ....

Kiana är hemma från skolan idag, hon fick migrän imorse. Efter 1st Ipren (hade inget annat hemma)och lite sömn i totalt mörker, piggnade hon till snabbt och kunde äta. Därefter vilade hon lite till och nu verkar hon vara sig själv igen. Hon älskar verkligen att gå till skolan och frågade snabbt efter hon piggnat till om hon kunde gå dit. Skönt att det är på det hållet, men idag får hon minsann hålla sig hemma hela dagen!
På Lördag är det tänkt att jag och Oscar ska på fest hos Sofie o Daniel som båda har fyllt 35 år, läget för det är just nu lite oroligt då båda deras barn ligger sjuka i feber. Vi håller såklart tummarna hårt på att alla hinner friskna till och att ingen annan insjuknar tills dess, för denna fest har vi alla sett fram emot ett tag nu!
Fest eller inte, det är den stora frågan just nu! ;-)

Att leva med Moosan....

Jag är väl medveten om att jag inte är en lätt person att leva med. Att ha mig som vän är en helt annan sak, då tycker jag nog faktiskt att jag är ganska okomplicerad!
Det krävs en speciell person för att kunna förstå och acceptera mig som den jag är i ett förhållande. Jag är envis som en åsna,har ibland ett jäkla hett temperament, mina åsikter går inte att rubba utan en riktig fight och mina känslor och syften med saker och ting är heliga!!
Har jag sagt vad jag tycker och hur jag tänker om något, går jag i taket om någon försöker intala mig om att det jag säger är fel. Ingen kan ta mina känslor ifrån mig, hur fel dom än låter i andras ögon ...
Att utnyttja denna vetskap om mig för att provocera eller att för egen vinnings skull tjäna på det, anser jag vara ytterst irriterande och på gränsen till kränkning!

Det krävs också en speciell person för att kunna leva ihop med Oscar, han skiljer sig från de flesta i många sammanhang.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att 2 speciella människor har funnit varandra, då är det bara balansen i det hela som fattas och var kan man hitta den?!