Sjukdomar...

Inatt hade vi en liten Sessa som hade ont i örat, som trumhinnan sprack på, en liten prins med ett kraftigt kruppanfall och en trött o sliten mamma med feber, frossa och bihålsinflammation.
Jag tog med mig Kaili till vårdcentralen och passade även på att lämna in ett urinprov, då jag misstänkte att febern o frossan kom därifrån.
Kaili`s dom blev öroninfektion med sprucken trumhinna OCH en halsinfektion, så det blir penicillin i dubbel dos i 1 v.
För mig blev domen njurbäcksinfektion IGEN, leukocyterna visade på 500 idag och spår av blod. 10 dagar med Ciprofloxacin har jag framför mig, trött jag blir!!

Hemma till slut....

Det verkar vara många som uppskattat att jag skrivit om Liz, och jag tror minsann alla era tankar, vänliga ord och positiva energier har hjälpt henne till det bättre, så TACK igen alla fina människor därute :-)
Liz själv tycker också det varit bra att jag skrivit, för det underlättar ju för henne att inte behöva berätta och förklara allt nu när hon piggnat till.
Ja, ni hörde rätt ... piggnat till!! :-)
Tabletten mot nervsmärtorna gjorde susen och hon blev snabbt bättre redan efter första intaget. Det blev så bra att hon blev av med näringsdropp,kateter och vissa mediciner och fick åka hem redan i Torsdags!
Med sig hem fick hon penicillin mot UVI hon lyckats dra på sig, smärtplåster och en påse med diverse mediciner mot smärta.
Hon fick dock åka till akuten i Fredags, där de ville lägga in henne i K-krona igen, men detta "vägrade" hon. Febern kom ju tillbaka och en hemsk frossa. Proverna visade på en förhöjd sänka så hon fick åka hem om hon lovade att infinna sig på akuten morgonen efter för nya prover. Söndag var sista gången innan de var tillräckligt nöjda med svaren.
Just nu är väl situationen sådan, att hon vill så mycket mer än kroppen egentligen klarar av, och det är inte lätt att stoppa henne precis!
Hon är väldigt trött emnellanåt, men håller sig aktiv ändå. Sen fick hon ett samtal från Lund förra veckan, att vävnadsproverna var ofullständiga, så hon blir tvungen att göra om dom i Lund... hur mycket otur kan en och samma människa ha egentligen?!
Just nu får vi dock glädjas åt att hon är hemma, orkar stå på benen och fått tillbaka aptiten, det är ju ändå ett stort steg i rätt riktning :-)

Åt rätt håll....

Liz har mått som hon gjort de sista veckorna, med kräkningar, smärtor och oroskänslor...MEN igår piggnade hon till och idag pratade jag med henne i 20 hela minuter :-)
Renogramet gjorde hon igår och så skickade de in ett smärtteam till henne. De ordinerade en tablett mot nervsmärtor, satte henne på smärtplåster igen och nu går det framåt :-)
Hon har fortfarande ont och kräker ibland, men hon har börjat peta i sig mat och det är ett stort steg framåt.
Om det fortsätter så här, får hon komma hem till helgen i väntan på operation, som eventuellt blir av nästa vecka, de siktar på det iallafall.
Hon saknar barnen otroligt mycket (såklart), och att få komma bort från sjukhusmiljön är nog bara sunt.
Vi håller tummarna på att det fortsätter åt rätt håll nu!
Imorgon har jag planerat att åka till Lund för att träffa henne och det verkar hon glad över.
Vi saknar vår älskade syster så mycket!!!

Idag skulle vår älskade pappa fyllt 63 år, vi saknar honom också!

Uppdatering.....

Igår kördes Liz till Lund kl.7.30. Kim körde efter med bil.
De tog vävnadsprov (som gjorde ont) och nåt annat prov. Renogram har de skickat remiss på. De fick prata med läkaren, som berättade att det ena provet kan ta upp till 2 v innan det är klart, och allt måste vara klart innan operationen för att de ska veta exakt vad de ska göra. På Måndag ska de träffa läkaren igen.
Inatt har vi haft barnen här, det har gått bra.
Det känns tryggt att hon är i Lund.

Nu får det räcka!

Igår spenderade  jag o Tina tillbringat så gott som hela dagen på sjukhuset med vår älskade syster.
Vi kom dit för anhörigsamtal kl.11, och fick då veta att skiktröntgen visade att den hemska smärtan hon kom in med i Torsdags natt var en blödning bakom bukväggen. Det ligger ca 1 liter blod där och att blödningen gått ner mot lilla bäckenet. Tumören trycker även på urinledaren och njuren har samlat på sig vätska. Detta har gjort att hon haft svårt för att kissa och tömma tarmen, för tarmen står helt stilla.
Därför fick hon idag sövas ner för en akutoperation för att avlasta njuren. De satte in en "dubbel J" kateter och en vanlig kateter och en nål i halsen där hon får näringsdroppet nu, då hon är helt sönderstucken överallt. Blodvärdet var inte heller bra, alldeles för lågt, så de planerade att ge henne 2 påsar blod idag och 2 st imorgon. MEN.... *suckar djupt*, nån timme efter operationen, började hon känna sig febrig (precis innan operation hade hon ingen feber), de hade då redan kopplat in blodet, tog tempen som visade 38.8 och hon är lågtempad i vanliga fall. Då ringde de efter jourläkaren och beslutade att stoppa blodet och göra en blododling för att se om det var bakterier i blodet. Denna odling tar ett par dagar. De har nu satt in antibiotika och fått ner febern och så fort den är under kontroll, kommer de fortsätta ge henne blodet. I detta läge behöver hon verkligen det.
Hon har fått en tid till Lund på Fredag kl.10.00, då hon kommer att få träffa huvudansvarig läkare som kommer att ta vävnadsprov och göra renogram. Därefter beslutas det om hon kommer att få vara kvar i Lund eller skickas tillbaka till Karlskrona i väntan på att bli bättre eller operation. De kan ej svara på när operationen blir av, men de säger att detta går väldigt fort, även om vi tycker annat, så är det ur läkarkårens mening tydligen det. Alla är eniga om att det är en väldigt ovanlig tumör hon har och att det är en mycket komplicerad kirugi vi pratar om, så allt måste vara noggrant förberett innan nån operation kan ske. Ca 20 läkare i Lund har suttit och gått igenom detta fall, och det känns tryggt att veta!
De har nämnt ett namn på denna sjukdom, men det vill jag inte gå in på nu, för det måste bekräftas i Lund först.
Oavsett så kommer hon fixa detta, det vet jag och nåt annat alternativ finns inte.
Det är en jäkligt jobbig tid vi befinner oss i just nu, allt snurrar och man känner sig så liten. Vi vill ju inget annat än att Liz ska bli frisk nu, vår älskade, underbara syster!
Tack till alla underbara människor som stöttar henne och oss, det värmer verkligen ♥
................................................................................................................................................................

Onsdagen den 11 Jan-12

Idag åkte jag o Tina till Liz igen. Under tiden vi var där fick hon fruktansvärd smärta , en annorlunda smärta hon inte känt innan. Hon får massor med smärtlindring men det verkar inte tillräckligt. Hon satte sig upp i sängen och kräkte mängder. Nu har de tagit nya prover för att kolla Hb-värdet. De ska se om de 3 påsar blod hon fått har hjälpt tillräckligt eller inte alls. Är de inte nöjda med svaret kommer hon att skickas på en akut skiktröntgen igen. Hon har dessutom fått feber igen som ligger på 38.5 grader.
Jag har precis kommit hem nu och skakar i hela kroppen, det är fruktansvärt att se henne ha så ont och ligga där helt orkeslös...

Älskade lillasyster...

Våra tankar finns hos lillasyster Lizette, vi samlar styrka och kraft för att kunna hjälpa henne genom detta helvete hon drabbats av.
Finns det nån rättvisa, så är det läge att visa det nu!
Jag ska försöka tala om för er vad det är som händer, då det självklart är många som undrar och som jag vet kan skänka henne massor med positiv energi, vilket hon är i stort behov av.

För ca 3 Månader sen, började hon känna av något i sidan av magen, något hon själv trodde var en inflammation. Det gav inte med sig. Hon tryckte och kände på det onda och upptäcker då något hårt i magen. Hon gick till husläkaren i Mörrum, som inte kunde känna det hon gjorde, och kallade det för muskelkramp och skickade hem henne med starkare smärtstillande. Efter ett par tabletter, tyckte hon det kändes värre och magkänslan sa åt henne att inte ta dom mer (vilket senare visade sig vara en helt rätt känsla).
Några dagar därefter känner även vi "knölen" och hon åker då till samariten på drop-in tid. sköterskan  säger att detta kräver en nogrannare undersökning, så hon får komma tillbaka dagen efter för att träffa läkaren ....

Man tar prover, hon skickas på ultraljud och där får hon reda på att något inte stämmer. På skärmen får hon se en stor tumör ...
dagen innan ultraljudet har hon börjat få problem med att äta och känt sig illamående ..
Dagen innan julafton när vi alla ska träffas för att fira jul, hamnar Liz på akuten, hon har då fortfarande inte kunnat äta och bara kräker. Hon får göra en datortomografi, där de kan konstatera att det inte handlar om nån cysta, broskknöl eller annat än en tumör med okänt innehåll.
Hon läggs in på avd 49 i K-krona.
Hon blir sämre och sämre, man skickar henne på magnetröntgen, men blir inte mycket klokare för det. Liz fortsätter kräka och hon har ont.
Det är inte vår lillasyster vi ser när vi hälsar på henne, något har tagit över hennes kropp ... det är en fruktansvärt smärtsam syn och upplevelse. Till slut orkar hon knappt prata längre, hon bara sover o kräker...
Läkaren kommer fram till att de inte kan reda i det hela, att det handlar om något ovanligt och kontaktar Lund. Aldrig förr har man hatat dessa röda dagar och helger som nu. Allt tar sån tid, känns som en evighet och Lizette försvinner mer och mer ...

Här nånstans hamnar vi alla nära i en dimma, känner oss så maktlösa och frustrerade. Att lita på läkare är inget som kommer naturligt efter allt vi fått gå igenom...

De försöker koppla in en kurator till Liz, men hon vill inte, vi blir lovade ett anhörigsamtal som aldrig blir av, det är en massa hyschande omkring oss och vi får en känsla av att all sjukvårdspersonal sitter inne med mer info än vad de vill säga. Vid nåt tillfälle kommer en läkare och berätta för Liz att "tumören kan vara godartad, men allt tyder på att den är elakartad" ...
Man vet inget om tumören, men det kan han kläcka ur sig tydligen!!
Man sätter in lugnande till Liz ...

Hon får åka hem för miljöombyte och börja sakta återfå krafter. Till slut piggnar hon till och vi börja få tillbaka vår goa lillasyster ... vi andas ut ett tag ...

Läkaren ringer och berätta att de i Lund nu tagit sig an hennes fall och att de har en plan och att det kommer gå snabbt nu ... äntligen tänker vi!
Planen är att hon ska ta vävnadsprov och njurfunktionstest i Lund, ta bort tumören, men för att kunna få bort den får hon räkna med att hennes ena njure plockas bort.
Liz är vid detta lag bara glad att de har en plan och att tumören ska bort, fort!

I ca 2 dagar var hon "tillbaka", med hjälp av sobril 3ggr/dag.
När hon äntligen börjat få en liten glimt av ro i kroppen, kommer nästa smäll...
Hon får en fruktansvärd smärta, kan knappt röra sig och syster Anna kör då in henne till akuten. Liz förklarar det som att det kändes som nåt gick sönder i henne. Efter läkaren undersökt henne, skickas hon med ambulans tillbaka till K-krona. Där ligger hon nu, fullproppad med starka smärtlindrande preparat i sprutform och via blodet. Smärtplåster har hon också. Hon kräker och kan inte äta, kan knappt stå upp och kissa gör hon knappt heller. De kollar henne med bladderscan för att vara redo att hjälpa henne om det är för mycket i blåsan. De har satt in näringsdropp och nu väntar vi IGEN!

Vi har haft lite kontakt med ansvarig sjuksköterska och förklarat för henne att vi vill få Liz till Lund snabbast möjligt. Men nu är vi där igen... förbannade helger!!!

Hon har nu också fått feber och urinprovet visade på socker och vita blodkroppar.

Nu är vi i dimman igen, allt känns så overkligt ...
Tusen miljoner frågor som ingen verka kunna svara på,
en lillasyster som bara bli sämre o sämre
att stå o stampa totalt maktlös...

Håll ut, bara några dagar till sen ska den bort, den nedrans tumören!!!

Snart älskade systeryster, snart blir du frisk igen, snart är du tillbaka.
Du är så stark och din kämpaglöd kommer aldrig slockna, det ska vi se till!!
Du är inte ensam, tvärtom, du har så många fina människor omkring dig, som bryr sig om dig, som tänker på dig och som stöttar och kämpar med  dig hela vägen ♥